Mitt Eget Krypin

Tänk, denna uppdatering skulle blivit en rolig en, med bilder från vår tjejhelg och från premiären av STCC.

Men just nu känns det oviktigt och väldigt långt borta. Varför? Jo igår togs Julle från oss. Kvar finns en stor blodfläck på vägen.....

Det är så fruktansvärt tomt, vi gråter o gråter men det gör så ont. Han finns inte mer, Ingen som vill äta frukost med mig på morgonen, ingen som kommer o skriker mauma (mamma) på nätterna och vill komma upp i sängen. Ingen som hoppar upp i knät när man sitter på toa. Nä det är bara tomt, fruktansvärt tomt.

Sista kortet jag tog på honom är detta.


Den lilla tassen får vi aldrig mer pussa på........

Mest synd är det om barnen som fick ta hand om honom efter olyckan. Sonen fick bära in honom och Julle var inte i det skicket att någon ville jag skulle se honom, min lilla bebis. Alltså måste det varit hemskt. Tänk att ha en sargad älskad katt som sista minnesbild......

Det första jag gjorde idag var att föreviga de små tassavtryck som han gjort på fönsterbrädan när husse släpte in honom den vägen i lördags. Så här blev det och det ska sitta där för evigt!



Älskade Julle, vi saknar dig så oerhört! Vi älskade dig så mycket! Ha det bra på andra sidan regnbågsbron!