Mitt Eget Krypin

Gårdagskvällen kändes som ett litet framsteg.

Tösabiten låg och tryckte under soffan hela dagen. Bra läge för då är hon ändå med i det som händer i omgivningarna och tjockisarna kommer inte in där . När dottern satt i soffan och grabbarna sov i vår säng, då vågade hon sig fram för att äta lite lite mat. Men när jag ringde för att höra hur det gick, då försvann hon in under soffan igen.

När jag kom hem så jobbade vi lite med att få fram henne från soffan. Vi fick ut henne och höll henne i famnen och talade lugnt med henne. Släppte henne sedan och hon gick stilla tillbaka till platsen under soffan.

Där låg hon sedan hela kvällen. Grabbarna brydd sig inte så mycket om henne, bara konstaterade att hon låg där hon låg.

När det var läggdags för oss vuxna bestämde vi att vi skulle flytta in pojkarnas låda (de går på peewee, hon på sand) samt deras mat i vårt sovrum. Detta för att tösen skulle få möjlighet att gå och nosa runt lite i lugn o ro. Jag skickar in maken med katter, mat och låda, och gör mig sedan ordning för natten. När jag ska släcka i vardagsrummet, då är lilla damen ute från soffans trygga vrå och spanar lite. Jag närmar mig försiktigt, pratande som en fåntratt. Sätter mig på huk och då kommer hon och stryker sig runt mig. Men jag får knappt klappa henne. Däremot är hon hemskt gosig för hon lägger sig på mattan någon meter ifrån mig och ålar sig.
Här är bilder från upptäcktsfärden:


Spännande saker där på hyllan


Hmmm undrar hur man kommer in här??


Vacker katt i soffan


Vacker katt sedd bakifrån


Å så fann hon 30 sekunders ro i soffan

Hon fortsatte sitt upptäckande och kom till och med in till mig på toaletten när jag gjorde mig redo för sängen. Hon hittade till maten som jag nu ställt där pojkarna brukar har sin mat, hon hittade vattenautomaten och drack länge

Så släckte jag ner och gick för att lägga mig. Det tog ca 10 minuter sen började hon skrika, tösen. VEm svarade högljutt om inte Valentin. Så nu hade vi en skrikande katt i köket/vardagsrummet och en krafsande skrikande katt i sovrummet. Tror ni vi lät pojkarna vara i sovrummet? Nä just det. Vi släppte ut dem och skrikandet tystnade. Lite spott o fräs men inte mycket. Sen somnade vi och antagligen har de varit tillsammans hela natten.

Nalleman är inte riktigt lika rädd längre. Fräser åt henne gör han och hon fräser tillbaka. Valentin vågar nu nosa på henne, märker hon det inte går det bra, märker hon det blir det fräs och en höjd tass som svar.

Idag på morgonen var hon framme när maken gick upp för att duscha. Det vet jag för jag hörde honom prata lika löjligt som jag gjort kvällen innan. Men när jag kom upp var hon väck.

Inga missöden i natt. Sandlådan stod mitt i hallen vid ingången till duschen där pojkarna har sin låda. Jag tror alla har varit på den lilla utställningslådan med sand i .

När jag öppnade och släppte ut pojkarna i rastgården så kom hon fram från ett nytt gömställe. Hon gick runt och nosade intresserat för det var ju nya dofter som kom in. Hon hoppade till och med upp på fönsterbrädan och luktade på luften trots att Valentin stod i öppningen. Det var som om de inte såg varandra. Men så kom den vanliga fräsen och slaget med tassen från tösens sida. Sen gick hon o la sig under sitt nya gömställe.

Nalleman kom in, tittade under där hon låg och gick sedan vidare. Ingen ryggning, inget fräs från hans sida.

Så gör jag min frukost, med två goa, spinnande, nyfikna herrar sittande på bänken, tiggande om en bit smörgås. Då tänker jag; "varför vill jag förstöra detta fina vi har, gosisarna o jag, förstöra med en ny katt?" Men sen kommer; " klart hon kommer att bli en mysig liten tös" (vi funderar på att ge henne namnet Tösen....om hon stannar). Ja ja tala om att vara velig!

Men vi ger henne en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Pojkarna är ju så tighta så ingen kan sia om hur det går.

Återkommer med mer,  kanske i morgon