Mitt Eget Krypin

Ja, jag vet att detta inlägg kommer sent men vi hade inte tillgång till internet där vi bodde. Men detta är vad som hände i torsdags.

Vi körde från Las Vegas och styrde mot San Diego. Vi tänkte ju doppa oss i Stilla Havet.

Vi drog i från Las Vegas vid halv tio. Bara någon kilometer utanför stadskärnan började öknen.


Vi körde o körde och det var bara öken


Även bergen var öken

Detta var nu inte så konstigt eftersom vi körde genom Mojave öknen.

Efter ett litet tag blev det lite mer växtligehet, även om arten tillhör öknen; Kaktusen


Vi närmade oss San Diego. Det är ju vanligt att de drabbas av gräsbränder med förödande facit. Inte så konstigt, man kunde nästan höra hur det knastrade, så torrt var det.

Det var inte ökenberg, det var gräs som var så gult. Så gult var det överallt.

Vi körde bland annat förbi Baker och Barstow. I Baker skröt de om att ha världens största termometer. Tja, döm själv

Den termometern visade på 107 gr Farenheit. Hur mycket det blir i Celsius? Jo, jag har lärt mig detta: 107 - 20=87, dela 87 på hälften = 43,5, dra bort 2 och du har 41,5 grader Celsius. Enkelt va?! Tänk om miles/km och gallon/liter var lika enkelt.

Sedan trodde vi GPSen hade fått fnatt. Den sa att vi närmade oss en stad som hette Zzyzx. Tänk, det fanns en stad som hette så, se bara på vägskylten


När vi körde uppe på Mount Ida, då fanns det en by som hette Y, men det var inte så konstigt tyckte vi när vi kom dit, för vägen delade sig där och gjorde ett Y. Klart byn ska heta Y då!

När vi körde ner från bergen så var det så brant att långtradarna behöve "runaway-ramps", säkerhetsramp om de skulle bli av med bromsarna. Så här såg det ut

Rampen är täckt av ett tjockt lager med singelgrus så att det stoppar upp en skenande lastbil.

Nåväl, nu närmae viss San Diego så vi ställde in GPSen på Coronado Hotell och efter lite trixande (GPSen tog oss av o på interstaten hela tiden, fattar inte varför) kom vi till den långa bron. Tyvärr håller det disiga vädret i sig så bilderna är inte 100, lägg dessutom till en smutsig bilruta..... Men här är Coronado Island i fjärran


Å här är San Diegos siluett


Att komma över till Coronado är som att komma till en stad i miniatyr. Det är ju en stad förvisso, men allt är så pluttenuttigt. Bussarna till exempel, de är utstyrda så de ser ut som spårvagnar

Det är blomsterplanteringar och träd överallt och lummigt. Lite inslag av södern och lite inslag av norr.

Men så kom vi då fram till dagens mål, The Pacific Ocean!

Nä, Pamela Anderson var inte badvakt!

Vi gick den fina strandpromenaden fram till Coronado Hotell


Det var inte bara fåglar som flög över huvudet på en här, nä även stora plåtfåglar dånar över denna strand. Detta pga att militärflygplatsen ligger där stranden slutar.


Men det fanns även pyttesmå fåglar. Lyckades fånga denna på bild men det är svårt att visa hur liten den är. Först trodde vi att det var skalbagge av nått slag som flaxade. Den är kanske 5 cm från huvud till stjärtfjäder, det är litet det.

Bladen är vanliga yucca-plamer

För 21 år och 5 månader sedan satt jag, maken, min mor och far här och solade. Då var vi i San Diego för att hälsa på en gammal arbetskamrat till mamma. Platsen var sig lik i alla fall.

Tänk att man kan komma i håg vissa detaljer så väl.

Nåväl, vi gick vidare till hotellet. Passade förståss på att gräva ner tårna i sanden


Vi gick till det anrika hotellet Coronado. Det är ett stort fint hotell, som till och med varit med i en Bond-film, men fråga mig inte vilken.


Vi gick i alla fall in för att höra vad det kostade att sova en natt där. Nu var det inte ett hotell som bara tar en-natts-gäster så det fick bli ett rövarpris för en natt, 380 dollar!!!! 3 500 kronor för en natt! Nä tack.

Vi gick tillbaka till bilen, men först var det ju nödvändigt att känna på vattnet. Skulle vi hämta badkläder eller inte?



Det var som om bottnen var full med guldkorn, syns om man tittar noga på bilden


Men det var för kallt för oss så vi nöjde oss med blöta fötter.

Vi satte oss i bilen och ställde GPSen på Oceanside och ett Motel6 där. Så det var till att åka över Coronado Bridge igen. Det är en maffig bro!


Vi körde norr över och körde då på gamla Highway 101.

Vi kom så småningom fram till ett litet näs. Tja så litet var det inte men surfarna gillade det.


Å på andra sidan låg: Los Penasquitos Marsh Natual Reserve Boundary


Vi körde Historic 101 ända fram till Oceanside, där vi inte fick plats på Motel6 utan la oss på Americas Most Valued och det var nog det sämsta vi legat på hittill. Internet hade de men det trådlösa räckte nog inte mer än 30 cm för till rummet kom det inte.

Men så till dagens väg:


Å så dagens vattentorn/tank


Just precis, vi åkte genom på gränsen till Death Valley, hujedamig! Tur att vi tog oss därifrån!

Det var allt för nu, jag ska genast sätta tänderna i 24 julis inlägg.