Mitt Eget Krypin

Innan jag börjar med dagens händelser vill jag säga nått: Om du inte har någon karta och ändå vill se vart vi varit, ta fram följande länk http://maps.google.se/maps?sourceid=navclient&hl=sv&rlz=1T4HPNN_svSE307SE214&q=karta+usa&um=1&ie=UTF-8&split=0&gl=se&ei=NgttSraWEMb7tge2w_2IDA&sa=X&oi=geocode_result&ct=title&resnum=1

Sedan tittar du på vänster sida, där finns en massa rappakalja men högt upp rinns en liten pil som stänger det fältet. Klika sedan på USA och zooma in så mycket eller lite du vill, ta fram karta eller satelitbild, vilket som. Sen kan du hänga med!

Nu till dagens händelser. Vi hade träff med Hearst Castle kl 09.30 så vi ställde väckarklockan i går. Men som vanligt vaknade vi vid 7 och var klara i god tid.

Men i dag var vädret inte med oss. Så här såg det ut på vägen

Tråkigt! Nu kunde jag inte fota zebrorna som gick i hop med kossorna och betade. Ja, det fanns zebror där. Hearst hade en gång på 20-talet ett zoo med många olika sorters djur. Men vid andra världskriget gjorde han sig av med djuren genom att skänka dem till olika zoon i Californien. Men zebror, några sorts bockar och några andra djur blev kvar och just  zebrorna härstammar från dem som fanns där på 20-talet.

Utan zebror i kameran kom vi fram till välkomstcentret. Där fanns tingeltangelbutiker, snabbmat a la Hearst, toaletter och turbussarna till slottet


Vi behövde inte vänta länge förrän bussen gick iväg upp till slottet. Egentligen ska jag erkänna att jag inte var så förfärligt imponerad mer än av själva bragden att på ett berg bygga ett hus som står emot jordbävningar (jo det är bevisat) och att göra det under 20-talet när man använde handkraft till mycket, det är enastående. Men så är det också en kvinna som är arkitekt och ingenjör och som ordnat med allt.  Mer information om detta kan ni säkert hitta här http://www.hearstcastle.org/

Det var dimmigt i dag, så vi såg inte upp till slottet i dag.


Men det stod en fin gammal brandbil i välkomstcentret. Säkert är den i från någon av Hearst filmstudior




Vi som bor i Europa ser ju detta lite då och då, tinnar och torn och gamla trätak från 1600-talet. Men som sagt, att göra detta på denna plats, det är något att bli imponerad av. Jag ska bara visa lite från utsidan och lite från ett gästhus. Hearst var en exentrisk person inte tu tal om saken. Men amerikanarna är bra på att förvilla en. De talar till exempel inte alls om depressions åren och vad som hände på slottet då. De talar inte om hans familj, men faktum är att han hade hustru och ett antal barn i New York, men på slottet var frun bara några få gånger. Där hade han istället en annan kvinna som var värdinna. Men de nämner inte hustrun över huvudtaget, henne kan man läsa några få rader om i en utställning i välkomstcentret.

Hearst åkte själv runt i världen och såg ut det han ville köpa, men han hann inte med allt. I stället använde han sig av bulvaner som utförde det han ville världen över. Efter kriget var det ju amerikanerna som hade pengar och Europa behövde kapital så det var säkert inte så svårt att köpa konst och annat från Europa då.

Men nu till bilderna.

Vi börjar med den fina trappan. Tyvärr fick jag inte fritt fotorum. Vi hade en familj från Kina/Japan/Korea ja jag vet inte varifrån, men de var ö v e r a l l t. De hade tre rundspringade ungar och två små bebisar som de bar i sele på magen. Ett himla levande och gastande var det i alla fall. Så ena tanten kom naturligtvis med på mitt foto av trappan för hela familjen Kines skulle fotas en och och en framför trappan.....hrmmmmm


Japaner japaner överallt japaner! Nä, sen la jag upp en stategi att lägga mig före asiaterna så jag slapp få med dem på alla kort.

På utsidan fanns en underbar pool. Den är fortfarande i bruk. De som jobbar på Hearst Castle får en gång om året bjuda med sig familj plus tre personer och bada och övernatta på slottet. Då badar de i denna pool. Poolen blev ombyggd tre gånger innan Hearst var nöjd. Varje gång gjorde han den större och större. Men fin är den i alla fall nu


De vita marmor statyerna var gjorda i Italien och då av italiensk marmor. De var kritvita, vilket är ovanligt för marmor. Vi frågade hur det om sig; jo det berodde på att luften är så ren här uppe. Inga föroreningar som ger statyerna stryk. De var så vita att de nästan inte gick att få bra kort på i solen

Ni ser, vitt vitt vitt

Men poolen var magnifik i alla fall, skulle gärna slängt mig däri


Sedan skulle vi få se ett av gäst husen. Det var uppbyggt så här; ett sovrum, ett dressingroom, ett badrum, ett badrum, ett dressingroom, ett sovrum. Alltså var badrummen vägg i vägg. Sedan var det ena sovrummet för damen och det andra för herren. Jag tror inte det bodde några gifta par just i detta hus, tror inte ens det var så många gifta par på besök på slottet. Hearst bjöd gärna dit filmstjärnor och andra kändisar och de kom mer än gärna dit. Charlie Chaplin, Lucille Ball, Cary Grant, Roy Rogers, Amelia Earhart, Howard Hughes ja gräddan av kändisvärlden.

Men lite bilder från gästrummen, vi börjar med ett av damernas sovrum


Sen omklädningsrummet


Sen kom herrens omklädningsrum


Å så kom sovrummet


Så fanns det ett vardagsrum i huset, eller uppehållsrum som de kallade det


Hearst krävde att alla måltider skulle ätas i matsalen i La Casa Grande. Det ingick ingen roomservice eller självhushåll i ett besök på slottet. Han hade även andra krav på gästerna. Efter frukost skulle de ha någon aktivitet; tennis, ridning, simning, vandring ja vad som helst utom att sitta passiva. Sedan var det cocktail dags på aftonkvisten. Max två cocktails fick man för Hearst gillade inte berusade människor. Sen var det middag och sen lite biljard eller poker. Sedan var det dags för bioförevisning, lekar som maskerad med tema eller något annat som gjorde att man som gäst på slottet aldrig hade tråkigt.

När vi nu hade gjort ett gäst hus närmade vi oss det stora huset, La Casa Grande. Vi som ser sånna här byggnader ganska ofta, tycker att det påminner om en kyrka och faktum är att inspirationen kommer från kyrkor i Europa


Men fasaden var full av detaljer, roligt att titta på


Ser ni de små keruberna som håller upp balkongen?


Sen fick vi gå in och se på sällskapsrummet och matsalen. Bilderna är så mörka där ifrån så jag bryr mig inte om att visa dem. Sedan fick vi även en liten filmförevisning i biosalongen. Därefter gick vi till den magnifika inomhuspoolen (som tyvärr inte används längre)


Bottnen


Taket speglar sig i vattnet, bottnen är slät. Det gula stenarna ni ser i botten och på väggarna och golven, de är av guld.
Det tog åtta man tre år att lägga de 2 miljonerna mosaikplattor som utgör poolen!


Där var så vackert! Andra hade nöjt sig med kakel, men här skulle det vara mosaik!
Ser ni den lilla balkongen? Den kom man upp på genom trappor som fanns bakom väggarna på sidorna. Det gick utmärkt att dyka från den lilla balkongen



I taket var det målat fiskar så att man skulle få illusionen av att vara under vattnet när man flöt omkring i poolen


Ja de rika de levde sitt eget liv......

Nu var turen klar och vi körde vidare norröver, längs med det dimmiga havet. Vi kom fram till en stad som hette Gorda men av den såg man mest dimma


Men så kom vi över ur dimman tillfälligt och kom fram till en utsiktsplats. Där stannade vi. Så fort vi klev ur bilen uppenbarade sig denna krabat

Ser ni honom? Om inte, här kommer fler för han var inte ensam! De var så söta och fick flingor av oss, MUMS!











De var så söta och inte alls rädda, de åt ur handen på en. Men man får passa sig, man kunde trampa på dem när de sprang runt fötterna på en eller bita en i fingrarna när de fick mat.

Men vi hade ju inte stannat för att se på ekorrar, vi skulle ju leta sjölejon. Men de ända vattendjur vi hittade var dessa

Surfare!!

Ja ja, nu räckte det med frisk luft, ekorrar och vatten, vi körde vidare. Jag har filmat vägen den gick allt annat än rak, den ena u-kurvan efter den andra.

Vi kom så småning fram till en liten by mitt i det området som kallas Big Sur. Där åt vi jättegoda hamburgare. Medan vi satt på restaurangen blåste två bilar med skogsvaktare förbi med blåljusen på. Sen kom det en ambulans. Tja nått hade ju hänt och det var på samma håll som vi skulle åka.

Jo då efter en liten stund kom vi fram till olyckan. En motorcyklist var inblandad men vi kunde inte se någon bil med skador.

Han ligger där framme nånstans på marken, med sjukvårdspersonal runt sig. Antagligen slog han sig ordentligt, vilket han kunde ha. Här kör de nämnligen som om de var gudar, samt iklädda shorts och t-shirt, och allt som oftast utan hjälm. Som en berömd mc-förare sa en gång; Dra en vass osthyvel över huden så vet du hur det känns att slå runt med mc. Då räknar han bar med köttsåren, inte blåmärken och brutna ben.

Nåja, vi kom vidare och körde rakt in i....................
DIMMAN


Vi kom fram till Bixby Bridge, byggd 1932 och nått sorts ingenjörs-underverk. Jag gillar inte broar så jag blundade


När man kör denna sträcka som vi nu kör, så ska man bli hänförd av utsikten men detta var vad vi såg




Man får fantisera om att det är vacker, vi har i alla fall varit här.

Vi vek av i från kuststräckan när vi kom till Santa Cruz, då tog vi sikte på San Jose. Vi siktar på Yosemite nämnligen.

Så nu är vi i San Jose. På vägen hit körde vi igenom en stad som hette Gilroy. De kallade sig för "Vitlöksstaden" och faktum var att när vi körde igenom så luktade det vitlök i bilen! Kul upplevelse. De sålde även vin med vitlökssmak, men  nä tack!

Nu ska vi vila innan vi drar vidare i morgon

Ha det!