Mitt Eget Krypin

Jo, jag o beiga faran;

har nu tagit oss med gemensamma krafter till och från jobbet sen i går. Ja jag vet att det inte är så många gånger men vi kämpar oss fram, tappra som vi är.

För vad kan man kalla oss mer än tappra när regnet skvalar ner, maken erbjuder sig hämta mig och beiga faran, min kollega erbjuder sig att köra mig hem och dottern erbjuder sig att hämta mig. Jag SKA cykla hem, jag har ju ett regnställ gubevars!

Iklädd denna mundering av anno 1900-kallt tar jag mig hem, på beiga faran. Kan väl bjuda på att det inte gick fullt så fort hem, men skyller på regnstället. Den blev ett bra vindfång för motvinden jag hade hem.

Ett antal drunkningstillbud inträffade också där på cykeln. Ja när vattnet rinner ner från luvan, fångas nån nanosekund av vinden för att sedan landa precis i insuget till mina flämtande lungor. Glupp, så sitter vattnet i halsen.

När jag kom hem var jag ju tvungen att förevigas i denna mundering. Den är lappad på insidan med grön silvertejp för vissa sömmar har tidigare läckt.


Men jag var torr inunder i alla fall!

Fast en keps ska jag komplettera med. Drunkningstillbuden minskar nog då

Å så infravärme till glasögonen........

Bestämde i dag att jag cyklar inte TILL jobbet med regnställ men jag kan gärna cykla hem. Måste ju se respektabel ut på jobbet och det var det minsta jag gjorde när jag tog av mig denna gummiutstyrsel, regnskrället.

Tjipp!