Mitt Eget Krypin

Ja. Det är långsamt på jobbet nu, hela Sverige har slagit av på takten. Det ringer väldigt väldigt lite och mailen är lika tyst. Jag vikarierar för min kollega som har telefoniansvar för hela företaget. Ett stort jobb för mig men ack så lite det ramlar in på den mailen. ETT ända mail idag som var något att göra nått åt. Mellan klockan tre och fyra ringde det ca sex samtal. Det är inte mycket mot vanliga snittet, 300.

Jag får väl roa mig lite här i stället. Med att visa dåliga bilder!

Jag tog bilder på syskonkärlek härom kvällen. Nåja, med god vilja och dålig syn så kanske man kan få skärpa på dessa bilder. Men de är lite söta ändå.







De kan visa lika mycket kärlek till varandra som de kan morra o fräsa mot varandra.

Har ett par fina närbilder på Valentin. Nalleman är nästan stört omöjlig att fånga på bild på det viset, han tycker kameran är alldeles för kelbar.




Igår smaskade Valentin i sig en geting som gav honom ett stick under tiden. Valentin slickade sig bara om munnen frenetiskt men svullnade inte upp varken i svaljet, munnen eller nosen, tack o lov. Stod redo att fara till djursjukhuset men som sagt det behövdes inte, puuuh.

Ha det så bra!

Även våra fyrbenta vänner ska ju få visa upp sig. Nu har bilderna letat sig ur kameran så det går att publicera dem här.


Tro inte att jag är blyg.....nä jag har bara fått nått skräp i ögat!


Egentligen är jag kung här!


Skulle han vara kung? Tja, kan han väl få tro.....jag är i alla fall rödast av oss!


Å så gillar jag sallad.....tror jag....


Här är vi två busar i soffan på landet. Det är inte så allvarligt som det ser ut ska kanske tilläggas.


Vi tycker faktiskt att här är mysigt! Kolla Nallemans goa mage!


Hemma igen o matte terroriserar oss med kameran när vi ligger här o myser...hrmmmmmm

Vi har lite olika profiler

Men matte säger att vi är lika söta ändå.

Matte har bestämt att hon ska ställa ut oss till hösten. Det tycker vi låter spännande! Hon har redan förberett och gjort en fin skylt som ska stå ovanpå buren.

Visst blev den fin!

Nä nu ska vi tassa vidare i världen. Undrar om vi kan döda några tygråttor idag.......hmm det får vi nog kolla!

Oj vad jag har dåligt samvete.....Jag som skulle blogga när vi kom hem från utlandsemstern. Men jag börjar väl från början.

Den 22 juni äntrade hela familjen flyget och flög tillbaka till Rhodos och Lothiarika. Denna gång fick ungdomarna följa med en vecka, sedan fick de åka hem och lämna mamma o pappa kvar i värmen. Vi har ju varit där förut, maken o jag, så nu var det dags att introdusera ungdomarna.

Det är ju inte så mycket hålligång om man så säger.....omgivningarna är ganska så kala. Sonen ville klättra upp för detta berg en dag när rastlösheten var eländig. Men han blev snabbt övertalad att låta bli, där finns både skorpioner och ormar.

Vi andra njöt i fulla drag av att bara ligga vid poolen. Dricka goda drinkar som James blandade i baren.

Ja han var inte bara snygg, han kunde bland goda drinkar också!

Å hans farbror, Giannis, han kunde underhålla lunchgästerna! Man vet aldrig vad han lurar med. Fast just på denna bild spelar han beachvolleyboll. Gäster och anställda uppdelade på två lag. Hur kul som helst!



Vi hyrde bil ett par dagar och körde runt ön. På vår väg körde vi igenom en liten by som hette Sianna. Där köpte vi Souma, den hembrända sprit som är så vedertagen på ön. Går att bota allt med. Dottern fick ett litet glas med Souma och honung för sin hosta och lite Souma på en pappersbit att sniffa på för snuvan. Inte vet jag om det var just Souman som gjorde nytta men förkylningen försvann snabbt.


Siannas fina kyrka.


Shoppande turister. Där var SÅ VARMT!!! Å ingenstans att bada.....

Nåja vi fortsatte vår färd på slingrande vägar.



Vi närmade oss Ixia på västsidan och plötsligt kom även alla getter!


Ser ni geten??? På andra sidan gick resten.



Men det fanns fler.....


De är små på bilden men de var många!

I Rhodos stad så gick vi naturligtvis en tur i Gamla Stan. Somliga av oss var törstiga....

Men håll med om att det ser ogt ut i värme.

Vi hade det faktiskt väldigt varmt men inte förrän ungdomarna åkte hem , då slog den verkliga värmeböljan till. 56 grader vid poolen och 34 grader i poolen! Pust, då var det skönt med luftkonditionering på rummet!

Nåväl, kvällen i stan, då åt vi på underbara Yamas! Mmmm deras mat.........

Så var det dags att skicka hem den yngre generationen.


Nu var mor o far på grönbete! Vad gjorde de då??? Jo la sig i solstolen och lapade sol så mycket de orkade!

Vi åt gott hos Angelika på Periklis Taverna! Pappa i köket, mamma i butiken (där du fick betala matnotan om du skulle betala med kort och beställde man melon till efterrätt så kilade servitrisen in i butiken o hämtade den), och dottern som serverade (ensam) och skötte ruljansen.
            
Dotter                                                                Pappa                                                           Mamma

Restaurangen, och affären ligger till vänster.

Sen var det slappa på hög nivå som gällde. Här är lite bilder från poolen







Å naturligtvis fick vi en katt-vän denna gång också

Denna lilla goa kille kom när vi ropade på honom. Han hade lätt fått plats i handbagaget, men jag tror inte våra herrar här hemma skulle tyckt om det.....


Vi lämnade Lothiarika med tunga hjärtan och brunbränd hud. Vi har vänner för livet i Giannis, James, Popi, Tsambikos, Angelikas, ja mängder av vänner.

När vi kom hem var det meningen att vi bara skulle packa om och åka till landet. Men här i Sverige var vädret som det brukar, 13 grader o regn. Så vi stannade hemma. Tur var väl det för lilla mamma blev dålig. Jag var o klippte hennes hår och såg att hon var lite medtagen och satt lite snett i sin rullstol. På kvällen ringer de efter mig o säger att hon är dålig.

Nåja, dottern satt o vakade hela natten för jag hade så fruktansvärt ont i ryggen, men när morgonen kom så låg mamma där i sängen och såg sig om. Så vi bestämde att vi åker till landet och det gjorde vi.

Sen var det dags att jobba jobba igen. Hann jobba måndag och halva tisdag, sen var det dags att åka till mamma igen. Nu var hon markant sämre. Jag satt hos henne tisdagen och onsdag morgon den 16 juli kl 07.30 somnade hon stilla in. Min fasa var att pappa inte skulle förstå, men han fullständig kontroll på vad som hänt. Lilla mamma hade ju lämnat oss för länge sedan, sa han, och han hade ju rätt. Hon hade ju inte haft något tal på ett halvår och suttit i rullstol lika länge och varit okontaktbar till största delar. Levt i sin egen värld helt enkelt.

Nu stundar begravning och det är ju aldrig någon rolig tilldragelse. Som tur är får vi vår "familjepräst". Han har vigt oss och döpt barnen, varit hemma hos mor o far förr i tiden. Han kom även till oss i tisdags när vi vakade, så han är ett stöd som medmänniska faktiskt. Men ska jag vara fruktansvärt kall och ärligt ska jag nog säga att, än så länge, var jag mer bruten och förtvilad när Julle blev överkörd, än att mamma är död. Hon hade ju faktiskt varit dålig länge länge.

Begravningen är lördag den 26 juli så det är snabba puckar. Jag hoppas att lilla moster i Mölndal känner sig så pass bra att jag kan hämta henne så hon får vara med.

Nä, nu ska jag sluta skriva för i dag. Vi hörs längre fram. Jag måste ju blogga lite katt också så det kommer när jag får tid.

/Mia